Jag antar att det är dags att ge lillsyrran lite utrymme igen. Hon skrattar åt allting nu. Det låter som en anka ungefär. Så avbryter hon mig hela tiden med sina uäaaaahh oooooh. Så sött, säger mamma och pappa och lyssnar på henne istället. Jag frågar vad hon sa, men det vet dom inte. Jag kan i alla fall prata så att dom förstår så det borde ju vara bättre att lyssna på mig. Hon kan inte krypa och inte sitta eller gå heller. Men hon kan leka med sina fötter och sprattla roligt. Så skriker hon inte så mycket längre. Om hon skriker är det för att nån annan än mamma håller henne, eller för att hon är trött eller hungrig, eller när jag pangar till henne. Hon börjar arta sig ännu mer, lilla tjejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar